Turn off, tune in and keep the fire burning!
För ett par helger sen var jag på något läskigt, häftigt, mysigt och underbart! Jag var deltagare på Log-out. Fredag eftermiddag hoppade jag superstressad med andan i halsen på båten och åkte nästan tre timmar från Slussen till Svartsö. Väl där mötte jag de andra deltagarna (några hade jag redan hittat på båten) och våra ledare Elin och Elin, för att snart göra helgen mest läskiga: Stänga av min telefon och natta den i en liten sovsäck över helgen. Vad skulle hända utan telefonen? Utan att kika instagram, facebook och mailen om och om igen under dagen? När jag inte kunde googla allt jag undrade? I utbyte mot min telefon fick jag en liten klocka. En sån där som säger tick-tack, och som man vrider på baksidan för att ställa alarmet.
Jag tror att det var bra att vi kom fram när det var mörkt. Vi hade ordentligt med kläder på oss och satt vid ett långbord vid elden. Där träffades vi alla ordentligt för första gången, och det är alltid lika intressant att vara med och se, och delta i när nya relationer skapas. Det blev tidig läggning för mig som skulle sova en hel natt för första gången sen Jack kom (och ungefär ett halvår innan det också eftersom man som gravid inte alltid sover så bra). Jag vaknade inte av klockan, utan av att det var ljust. Jag tittade på min klocka, den stod på halv tre. Något yrvaket förstod jag att klockan måste vara minst sex med tanke på ljuset, men jag kunde ju inte dubbelkolla på telefonen. Inte kunde jag heller se vad som hände i världen. Förutom i den lilla världen som jag var i just nu. Så jag klädde på mig, och på väg till matsalen gick jag förbi elden som brann.
Det visade sig att det var fler klockor som hade spökat lite, för det var inte alla deltagare på plats till morgonyogan med fantastiska Ulle. Inte ens fotografen var på plats. Men vi som var där avnjöt ett riktigt härligt pass, som var en perfekt på starten. Därefter följde frukost från Urban Deli.
Och dagen flöt på, långsamt, och med ganska många inslag av stress från min sida. När man har möjlighet att stänga av från allt (jobb, barn, telefon) så känner man allt som man egentligen känner. Som till exempel att man inte har sovit ordentligt på 1,5 år, eller att man haft fullt ös de senaste månaderna. Verkligheten kommer liksom ikapp. Men jag lät det vara så, och njöt av dagen så mycket jag kunde. Gick en promenad, kikade på de som tränade (jag hade precis varit sjuk), tog en cykeltur runt den lilla ön (och cyklade jättefel, men lunchen som jag blev 40 min sen till var den godaste någonsin.)
Jag höll i min lilla workshop, och mina deltagare var intresserade och ambitiösa, så resultatet blev riktigt gott! Alla deltog i det dom ville, och fick tid för sina egna stunder. Jag bokade en massage med Elin, andra läste ut sin bok.
Efter middagen satt vi några ute vid elden, och det slutade med att jag satt där själv, under ett par filtar, och tittade upp på en helt stjärnklar himmel. Det var helt tyst. Bara jag, den precis slocknade elden, skogen och stjärnorna. Så hör jag något, “tick-tack”. Jag stoppar handen i fickan och hittar min lilla klocka.
fotograf: Linus Nygren
kock: Sara Wicklin
 och våra ledare Elin och Elin, för att snart göra helgen mest läskiga: Stänga av min telefon och natta den i en liten sovsäck över helgen. Vad skulle hända utan telefonen? Utan att kika instagram, facebook och mailen om och om igen under dagen? När jag inte kunde googla allt jag undrade? I utbyte mot min telefon fick jag en liten klocka. En sån där som säger tick-tack, och som man vrider på baksidan för att ställa alarmet.
Jag tror att det var bra att vi kom fram när det var mörkt. Vi hade ordentligt med kläder på oss och satt vid ett långbord vid elden. Där träffades vi alla ordentligt för första gången, och det är alltid lika intressant att vara med och se, och delta i när nya relationer skapas. Det blev tidig läggning för mig som skulle sova en hel natt för första gången sen Jack kom (och ungefär ett halvår innan det också eftersom man som gravid inte alltid sover så bra). Jag vaknade inte av klockan, utan av att det var ljust. Jag tittade på min klocka, den stod på halv tre. Något yrvaket förstod jag att klockan måste vara minst sex med tanke på ljuset, men jag kunde ju inte dubbelkolla på telefonen. Inte kunde jag heller se vad som hände i världen. Förutom i den lilla världen som jag var i just nu. Så jag klädde på mig, och på väg till matsalen gick jag förbi elden som brann.
Det visade sig att det var fler klockor som hade spökat lite, för det var inte alla deltagare på plats till morgonyogan med fantastiska Ulle. Inte ens fotografen var på plats. Men vi som var där avnjöt ett riktigt härligt pass, som var en perfekt på starten. Därefter följde frukost från Urban Deli.
Och dagen flöt på, långsamt, och med ganska många inslag av stress från min sida. När man har möjlighet att stänga av från allt (jobb, barn, telefon) så känner man allt som man egentligen känner. Som till exempel att man inte har sovit ordentligt på 1,5 år, eller att man haft fullt ös de senaste månaderna. Verkligheten kommer liksom ikapp. Men jag lät det vara så, och njöt av dagen så mycket jag kunde. Gick en promenad, kikade på de som tränade (jag hade precis varit sjuk), tog en cykeltur runt den lilla ön (och cyklade jättefel, men lunchen som jag blev 40 min sen till var den godaste någonsin.)
Jag höll i min lilla workshop, och mina deltagare var intresserade och ambitiösa, så resultatet blev riktigt gott! Alla deltog i det dom ville, och fick tid för sina egna stunder. Jag bokade en massage med Elin, andra läste ut sin bok.
Efter middagen satt vi några ute vid elden, och det slutade med att jag satt där själv, under ett par filtar, och tittade upp på en helt stjärnklar himmel. Det var helt tyst. Bara jag, den precis slocknade elden, skogen och stjärnorna. Så hör jag något, )